Kostsam endimensionell politisk kommunikation

Jag är ingen stor talare. Än mindre är jag en kännare av stora tal.

Något slog mig dock när jag läste detta inlägg på Bryan Caplans blogg, där han recenserade Ronald Reagans avskedstal. Reagan talar inte bara för, utan till, folk(et). För det första är tilltalet är otroligt direkt. Han slänger inte pliktskyldigt in små fraser av typen ”mina vänner, …” följt av resonemang några abstraktionsnivåer ovanför lyssnarnas köksbord, som man så ofta hör i svenska politiska tal, utan han vänder sig direkt till tittaren och lyssnaren.

För det andra njöt jag av följande beskrivning av den ekonomiska återhämtningen:

The way I see it, there were two great triumphs, two things that I’m proudest of. One is the economic recovery, in which the people of America created–and filled–19 million new jobs. The other is the recovery of our morale. America is respected again in the world and looked to for leadership.

En politiker som ger medborgarna – företagarna och de anställda – äran för att ha skapat jobb.

För det tredje, och det som jag verkligen reagerade på, var att talet också innehöll en hel del mycket konkreta uppmaningar till tittarna och det amerikanska folket. Det är i sig intressant, eftersom Reagan i en annan del av talet slår fast följande:

Ours was the first revolution in the history of mankind that truly reversed the course of government, and with three little words: ”We the People.” ”We the People” tell the government what to do; it doesn’t tell us. ”We the People” are the driver; the government is the car. And we decide where it should go, and by what route, and how fast. Almost all the world’s constitutions are documents in which governments tell the people what their privileges are. Our Constitution is a document in which ”We the People” tell the government what it is allowed to do. ”We the People” are free. This belief has been the underlying basis for everything I’ve tried to do these past 8 years

Trots detta följer sedan exempelvis detta:

An informed patriotism is what we want. And are we doing a good enough job teaching our children what America is and what she represents in the long history of the world?

[…]

And let me offer lesson number one about America: All great change in America begins at the dinner table. So, tomorrow night in the kitchen I hope the talking begins. And children, if your parents haven’t been teaching you what it means to be an American, let ‘em know and nail ‘em on it. That would be a very American thing to do.

Presidenten uppmanar alltså föräldrar att berätta för sina barn om vad Amerika står för, och barn att kräva detta av sina föräldrar.

När man tänker efter finns det såklart andra välkända exempel på samma fenomen. Ett av världshistoriens mest slitna citat är rimligen John F. Kennedys ”ask not what your country can do for you, ask what you can do for your country”.

Utan att kunna belägga det kvantitativt är min känsla att denna typ av försök att påverka medborgarna genom tal inte är särskilt vanligt. Åtminstone inte i Sverige och åtminstone inte i nutid. I Sverige får vi, förutom de ovan nämnda skurarna av ”mina vänner”, otaliga berättelser om politiker som träffat Olle, Gunilla och Ali i Skövde, Ö-vik och Köping. Och som av en händelse vill Olle, Gunilla och Ali ha just den politik som aktuell politiker råker stå för. Platt och inte trovärdigt.

Inom centralbanksfären är möjligheten att genom nyansskillnader i kommunikationen påverka marknader och aktörers förväntningar vida känd. I varje tal letar analytiker efter små glidningar i formuleringar som signalerar en mer duv- eller hökaktig position. Eftersom centralbanker rent konkret främst kan påverka räntor med kort löptid blir deras förmåga att styra förväntningarna om framtiden centrala.

Jag uppfattar dock inte att politiker försöker ta tillvara denna möjlighet. Antag exempelvis att svensk försvarsförmåga och krisberedskap, förutom Försvarsmaktens och andra myndigheters arbete, i rätt stor utsträckning beror på hur samhället i övrigt är organiserat. Om enskilda hushåll har sin krislåda ordnad och om folkets försvarsvilja är god. Eller, anta att en del av problemen i skolan beror på att föräldrar stör lärarna i deras yrkesutövning i stället för att ägna sin energi åt att stötta sina barn med läxorna. Vore det inte ganska attraktivt för en försvars-, utbildnings- eller statsminister att försöka påverka människor i en riktning som ökar samhällets krisberedskap, skolans arbetsro och så vidare? Särskilt givet att det kan ske till en offentligfinansiell kostnad om exakt 0 kronor?

Gränsen mot politisk propaganda är självklart luddig och värd att hålla ett säkerhetsavstånd till. Men det förefaller finnas ett utrymme för vissa gratisluncher – förbättrat politiskt utfall till ingen kostnad – om politiker i högre grad skulle våga tala till, inte bara inför, människor.

Kymlicka I: Utilitarism

Den första bok som jag har tagit fram från bokhyllan är Will Kymlickas Contemporary Political Philosophy: An Introduction. Där har den stått länge. Oläst.

Första kapitlet avhandlar utilitarismen. Att Kymlicka inleder med att diskutera utilitarismen är ingen slump. Det är den (politisk-)filosofiska inriktning som har blivit den guldstandard mot vilken andra teorier jämförs. Och det är nog den teori som ligger närmast hur vanliga väljare, ute i de berömda stugorna, resonerar.

Utilitarismens hisspitch i en politisk kontext (vi bortser här från utilitarismen som privatmoral): Vi bör eftersträva en politik som leder till största möjliga lycka/nytta för största möjliga antal. I en mer fördummad version: jag är för allt som är bra och mot allt som är dåligt.

Givet att vi alla i någon mån eftersträvar lycka finns det något intuitivt tilltalande med en filosofi som försöker sprida detta goda till så många som möjligt. Men det visar sig också att det finns en rad problem med utilitarismen, såväl teoretiska som praktiska.

Utilitarismens attraktion

Kymlicka lyfter fram två saker som gör utilitarismen särskilt attraktiv. För det första är utilitarismen oberoende av om det finns en gud, en själ eller någon annan metafysisk entitet. Vissa tror att utan Gud finns ingen moral. Men med utilitarismen finns det något uppenbart gott att sträva efter, som vi redan idag strävar efter i våra egna liv. Vi måste bara göra det lika för alla.

För det andra är utilitarismen en del av konsekvensetiken. Ont och gott är inte ont och gott ”bara för att”, utan därför att det leder till lidande respektive lycka. Den skiljer därmed moralen från estetiska omdömen. Det finns de som finner homosexuellt sex motbjudande, men det är rimligen en estetisk snarare än en moralisk uppfattning, något som utilitarismen hjälper oss att hålla isär.

Alltså: utilitarism ligger i linje med våra intuitioner om att människors lycka spelar roll samt att det främst är konsekvenser av handlingar som spelar roll.

Begreppet lycka/nytta

Låt oss granska begreppet lycka/nytta (”utility”).

Kymlicka identifierar fyra huvudsakliga inriktningar:

•Nytta i bemärkelsen hedonistisk lycka

•Nytta i andra upplevelsebaserade bemärkelser

•Nytta i bemärkelsen tillfredsställande av preferenser

•Nytta i bemärkelsen tillfredsställande av informerade preferenser

Den kanske starkaste invändningen mot de två första versionerna av utilitarism har formulerats av Robert Nozick i sin Anarki, stat och utopi. I denna bok ber Nozick oss att föreställa oss en upplevelsemaskin, som vi kan koppla in oss i och där vi kan uppleva lycka eller andra typer av eftersträvansvärda känslotillstånd. Som Nozick konstaterar är det få av oss som hade givit upp vårt ”verkliga” liv för att leva i en, förvisso glad och njutbar, dröm. Även om vi då och då flyr in i den typen av tillvaro, exempelvis med hjälp av droger, är det få av oss som hade velat leva ett liv i ett sådant konstant tillstånd av alienering från verkligheten. Många väljer, som Kymlicka noterar, till och med att dö snarare än att låta sig hållas vid liv i ett neddrogad tillstånd.

Personligen har jag ibland känt att Nozicks argument fått väl mycket credd. Om någon erbjöd ett piller som gjorde alla våra känslor fem procent mer lyckliga hade vi rimligen inte haft något emot det. En anledning till att ett sådant piller är mer attraktivt än upplevelsemaskinen är att det inte påverkar ”relativpriset” mellan olika handlingar. En handling som utan piller skulle göra oss dubbelt så lyckliga skulle, även med pillrets effekt, innebära dubbel lycka. På så vis undgår man den totala frånkopplingen från verkligheten som Nozicks upplevelsemaskin erbjuder. Men det finns nog en punkt där vi skulle anse att pillret var för effektivt. Någonstans finns en effekt så stark att vi gradvis skulle lämna verkligheten och närma oss upplevelsemaskinen. Detta motbevisar på intet sätt Nozick, men hjälper åtminstone mig att inte övertolka hans argument. Upplevelsemaskinen visar att vi inte bara bryr oss om lycka – verkligheten, prestationer och så vidare spelar roll – men den visar inte att lycka inte är ett mycket centralt värde för människor. Och den motbevisar inte nödvändigtvis utilitarism baserat på andra definitioner av begreppet nytta.

När det gäller den tredje versionen, där så många människors preferenser ska uppfyllas som möjligt, konstaterar Kymlicka att det vore olyckligt om alla våra preferenser tillfredsställdes. Detta gäller inte minst oinformerade preferenser. Jag kanske har en preferens att få äta en speciell pizza, men om pizzan, utan att jag vet om det, är förgiftad vore det inte önskvärt om min preferens tillfredsställdes. Angreppssättet är bakvänt: att jag har en preferens för något gör det inte värdefullt – att det är värdefullt betyder att det är rimligt att ha en preferens för det. Är det inte värdefullt är det onödigt att tillfredsställa en eventuell preferens för det. Därtill finns det problem med att våra preferenser inte är objektiva och hållbara över tid, utan påverkas av vår livssituation. En slav kan exempelvis över tid sluta att önska sig frihet, vilket inte nödvändigtvis betyder att det är rätt och riktigt att fortsätta att hålla henne som slav.

Kymlicka landar då i slutsatsen att den fjärde definitionen av målvariabeln är den rimliga: vi bör eftersträva att människors informerade preferenser ska uppfyllas i så hög utsträckning som möjligt.

Denna definition leder dock till ett antal praktiska problem. Det är svårt, eventuellt omöjligt, att säkert veta vad folk skulle ha för preferenser om man skalade bort all irrationalitet och okunnighet. Försök att styra ett samhälle på detta sätt träffas av all den kritik som kan riktas mot annan typ av centralplanering. Det är erkänt svårt att aggregera kunskap om miljarder människors icke-observerbara rationella preferenser och använda dessa för att styra ett samhälle. Detta är dock i någon mån ett utilitaristiskt argument mot utilitarismen: den gör ett dåligt jobb när det gäller att uppnå målet om största möjliga nytta för människor. Denna typ av invändningar, bland andra, har fått vissa utilitarister att anamma så kallad regelutilitarism, där man förespråkar de institutioner och regler som tar oss närmast det utilitaristiska idealet snarare än att varje enskilt politiskt förslag ska avgöras genom nyttokalkylering.

En relaterad lösning på denna typ av praktiska problem är att argumentera för att det ändå bör gå att försöka maximera den typen av resurser som människor behöver för att kunna tillfredsställa sina preferenser, som exempelvis pengar och tid. Och vi kan också försöka att motverka strukturer som kan leda till falska preferenser, som exempelvis slaveri.

En kritik mot detta som Kymlicka inte tar upp är att denna typ av metaresurser snarare ökar möjligheten att tillfredsställa oinformerade, snarare än informerade, preferenser. Om en person tror att det ända sättet att rädda världen är genom att utrota judar så kommer mer tid och pengar till den personen att öka sannolikheten att den personens preferenser tillfredsställs. Men det vore knappast önskvärt.

Att maximera nytta

Det finns två huvudsakliga sätt att se på kravet att maximera lyckan/nyttan. För det första kan det betyda att varje enskild individ ska försöka ha detta maximerande som måttstock i sitt eget handlande. Och för det andra kan det betyda att våra politiska institutioner ska eftersträva detta mål.

Den första versionen lider av ett antal problem. Den misslyckas med att ta hänsyn till speciella förhållanden, exempelvis mellan låntagare och -givare. Det går helt enkelt inte att ha några bindande överenskommelser alls. För en person som i varje given stund gör nyttokalkyler är tidigare ingång avtal ointressanta.

Därtill tar denna form av utilitarism hänsyn till vad de flesta skulle anse vara illegitima preferenser, som exempelvis rasism. Generellt finns en uppenbar risk att obekväma minoriteter offras på den stora allmänhetens altare.

Ett sätt att försöka hantera detta är, som nämndes ovan, så kallad regelutilitarism, som hävdar att vi ska fokusera på reglers, snarare än enskilda handlingars, effekt på nyttan. Då kan det mycket väl vara så att en regel som säger att man ska hålla löften och respektera minoriteter leder till mer nytta. Men svaret är bakvänt; man ska inte avstå från att ljuga och diskriminera för att det maximerar nyttan, utan för att det är rätt.

Individuell eller aggregerad nytta?

Det finns två huvudsakliga sätt att argumentera för nyttomaximering. Det ena är att vi bör behandla alla som lika mycket värda. Det innebär att allas intressen och preferenser är lika mycket värda. Indirekt följer att det kan vara rimligt att arbeta för att så många av dessa preferenser som möjligt tillfredsställs.

Det andra är att vi bör sträva efter ett eftersträvatsvärt tillstånd. Här blir individer bara bärare av nytta. För att maximera nyttan kan vi då exempelvis öka antalet personer, även om det hade lett till en lägre snitttnytta. Denna andra tolkning förefaller orimlig. Vem är vi skyldiga att maximera nyttan i samhället på detta sätt? De icke-existerande?!

Att behandla alla lika

Kymlicka tar upp två kritiska poänger angående utilitarismens förmåga att behandla alla lika. För det första refererar han till Dworkin, som särskiljer mellan externa och personliga preferenser. Personliga preferenser är sådana som rör vad jag själv vill ha, Externa preferenser är sådana som rör vad andra än jag själv har rätt till. Att en nazist har en preferens för att judar ska lida är en extern preferens som motsäger värdet att alla ska behandlas som likvärdiga.

Därtill tar Kymlicka upp själviska preferenser; preferenser för mer än vad som är rättvist. Utilitaristens ryggmärgsreflex är att invända att det inte finns någon rättvis allokering annan än den som maximerar nyttan. Men antag att det finns ett villakvarter med 10 hus, där varje hus har en trädgård. Antag vidare att 9 hushåll anser att det tionde husets trädgård bör bli allmänning. Om det tionde hushållet vägrar, på vilket sätt behandlar de övriga hushåll ojämlikt? Att behandla alla lika kräver alltså någon form av överrock-teori som hjälper oss att klargöra vad människor har rätt till.

Egna tankar

I grunden håller jag med Kymlicka om det mesta. Utilitarism i sin enklaste form är i någon mån tilltalande, men otillfredsställande. När man försöker kringå de problem som uppstår skapas nya, inte minst vad gäller den praktiska implementeringen.

Jag har två huvudsakliga invändningar mot utiltarismen.

För det första: utan att försöka konstruera en halmgubbe tänker jag att det bästa en utilitarist kan tänka sig är ett rasbiologiskt projekt där vi avlar fram människor som känner en enorm glädje att bara finnas till. Att det skulle vara gott håller jag för osannolikt. På samma sätt har jag inte hört någon utilitarist på ett övertygande sätt förklara varför inte rasisters och mördares preferenser ska räknas med, på samma villkor som andra preferenser. Antag att det fanns en individ som skulle känna en enorm glädje om hen fick ha ihjäl resten av befolkningen – skulle det vara rimligt att ta denna preferens på allvar? Jag tror inte det. Och alla rimliga svar på denna typ av farhågor innebär kraftiga avsteg från det som gör utilitarismens inutitivt attraktiv. Antag exempelvis att vi standardiserar människors nytta så att alla har 100 nyttoenheter för att rösta på olika förslag; ju starkare man känner för ett visst förslag relativt andra, desto fler enheter spenderar man på just det. Då blir utilitarismen inget annat än ett direktdemokratins pöbelvälde.

För det andra kan jag heller inte undgå att känna att frågan varför vi skulle vilja maximera nyttan i ett samhälle inte har något rimligt svar. Det är inte uppenbart tokigt, men heller inte uppenbart korrekt. Samhället är inte en organism med någon typ av hive mind. Att tänka på det som en enhet förefaller felaktigt.

Alltså: när utilitarister har modifierat sin teori för att svara på all kritik mot den i dess basala form är risken överhängande att det som finns kvar är någon form av indirekt regelutilitarism som strävar efter att ge folk möjlighet att få sina preferenser tillfredsställda. Och det är väl ofta gott, allt annat lika. Men om människor har illegitima preferenser blir också utilitarismen illegitim.

Det leder mig till min egen ståndpunkt, som jag kanske får anledning att revidera när jag läst klart boken. Påståenden inom normativ politisk filosofi går inte att bevisa. De går i vissa fall att motbevisa, genom att peka på självmotsägelser. Men smarta och välmenande människor kommer att komma till fundamentalt olika slutsatser. Därför behöver vi en metamoral som gör det möjligt för dessa människor att leva i enlighet med sina (miss)uppfattningar. För mig är liberalismen det bästa alternativet för en sådan metamoral. Men mer om detta senare.

Guess who’s back

Man kan fråga sig vem som, år 2017, väljer att starta en blogg. Rimligen en person som ligger ganska exakt tio år efter kurvan. Och visst kan jag känna ett stråk av nostalgi komma över mig när jag tänker tillbaka på den svenska bloggosfären – ett ord som dock först 2015 lyckades leta sig in i SAOL – i allmänhet och den politiska delen av denna i synnerhet.

Syftet med detta lilla cyber wasteland är dock inte att driva opinion. Det skulle kräva att andra personer hittade hit. Och det ämnar jag inte arbeta för.

Syftet är i stället helt och hållet egoistiskt. Jag upplever en viss stress kring att jag inte har utvecklat mitt sätt att se på politiken (och livet, men det är ett ämne så stort att jag väljer att blunda för det) nämnvärt de senaste åren. Jag har fått för mig att det enklaste sättet att förfina de egna ståndpunkterna är att försöka att ta in vad människor långt smartare än jag skriver om olika ämnen, för att sedan försöka berömma, bemöta och/eller modifiera deras ståndpunkter.

På senare år har jag läst allt mindre. Och jag har i princip inte skrivit någonting alls.

Att råda bot på detta och se om jag kan kickstarta – inte i bemärkelsen ta in pengar från allmänheten, utan i bemärkelsen starta igång – de delar av hjärnan som har gått på tomgång de senaste åren är denna sidas syfte. Jag har inte ambitionen att följa Alexanders Stubbs 1+1+1-metod, där han läser en timma om dagen, tränar en timma om dagen och ägnar sig åt sociala medier en timma om dagen. Men jag tänkte försöka gå från min nuvarande 0+0+4-rutin till något som mer kan beskrivas som 0.5+0+2. Liiite mer läsande och skrivande och liiite mindre twittrande.

Någonstans mellan den tekniska nostalgikern som drömmer sig tillbaka till bloggosfärens heydays och den lagom läskige mannen som i ensamhet sitter och skriver på sitt manifest hoppas jag att denna sida kan finna ett existensberättigande.