Tillit och förankring – underrapporterade krav kring koalitioner

När folk i allmänhet, och förståsigpåare i synnerhet, sitter och pusslar ihop olika politiska majoriteter är argumenten för varför vissa partier passar bra ihop med andra ofta förenklade. Vad som utgör ett mittenparti är för mig exempelvis oklart. Det är sedan länge en allmänt vedertagen utgångspunkt att M ligger längre från mitten än exempelvis C och L. Sakpolitiskt är detta inte alls uppenbart.

Förutom sakpolitiken finns dock en massa sätt att beskriva partier som ger andra bilder av vilka partier som ligger nära respektive långt bort från varandra. Historia är en sådan faktor, där exempelvis S och C skulle kunna träffas och prata gamla härliga folkrörelseminnen. Internkultur en annan. Självbild en tredje. Ett av de bättre uppdelningarna är Johan Ingerös försök att kategorisera svenska partier som antingen demokrater (V, MP, L) eller republikaner (C, S, M, KD) – även om C möjligen har bytt kategori sedan Ingerö gjorde sin uppdelning.

Men även om man bortser från alla olika sätt att beskriva partiernas avstånd till varandra finns det en variabel i samarbetsekvationen som jag tycker diskuteras alldeles för lite: tillit.

Att sitta i regering tillsammans kan beskrivas som ett upprepat spel, med ett visst antal omgångar. Lite grovt kan man kanske säga att varje budget utgör en omgång. Och att spelet tar slut när mandatperioden gör det.

Därtill finns ofta problem med tidsinkonsistens – man vinner/förlorar något på kort sikt för att ge/få något annat i framtiden.

Utan att gå in på en massa teknikaliteter leder det specifika regeringsspelet till en del tillitsproblem. Antag exempelvis att S och V funderar på att ingå ett regeringssamarbete. S vill få igenom höjda statsbidrag direkt och V vill stoppa vinsterna i välfärden, något som dock kan göras först längre fram, efter en utredning.

Problemet är följande. När S väl fått igenom sina höjda statsbidrag vill de egentligen inte stoppa vinsterna. Givet att V vet om att S inte vill göra detta i nästa omgång, kommer V inte att vilja ge sitt stöd till höjda statsbidrag i denna omgång. Den totala nyttan för S och V blir därför lägre, då de inte kan ingå ett regeringssamarbete alls.

Hur löser man då detta ute i den smutsiga verkligheten? Ett parti kan bygga upp ett rykte av att vara en god samarbetspartner, som håller vad man lovar. Detta goda rykte kan ge fördelar – regeringsbildningar och samarbeten som annars varit omöjliga blir möjliga – och det kan således medföra en kostnad om man försämrar sitt rykte genom att inte leva upp till vad man lovat.

Ett sätt att öka kostnaderna av att inte hålla vad man lovat, och därmed sätta en större del av sitt rykte på spel – är att formalisera löften om att i största allmänhet vara snäll i framtiden, med explicita och offentliggjorda kontrakt.

Vad är det jag försöker få fram? Jo, för det första tror jag inte att man ska underskatta känslan som många partier har inför Socialdemokraterna. De kan ha rätt eller fel, men många partier upplever att Socialdemokraterna är ett parti som rätt hänsynslöst maler ner eventuella samarbetspartners och spottar ut dem när man inte längre behöver dem. Har man inte en tillitsbaserad relation, där man litar på att den andre agerar på ett vettigt sätt, krävs en omfattande kontrollapparat där man i detalj granskar allt som kommer från S-märkta departement och ministrar i jakt på skumma saker och knivar i ryggen. Sådant är jobbigt och risken är stor att man missar något.

Detta slår in en kil mellan vad som är en teoretiskt möjlig kompromiss mellan exempelvis S och L och vad som är ett troligt utfall av ett sådan samarbete. Rent teoretiskt skulle de kunna enas om ökade kunskapskrav i skolan, en skattereform som sänkte marginalskatterna och förstärkt LSS. I praktiken är dock risken stor att S får igenom en massa saker parallellt med att den stora skattereformen utreds. Och när utredningen väl är klar är det snart val igen, och vips har L bara agerat stödparti utan att få något i utbyte.

Kanske finns det något att lära av Tyskland, som själva genomgick en krånglig regeringsbildning i närtid. Där skriver koalitionspartners, innan de sätter sig i regeringen, under ett koalitionskontrakt som i viss detalj beskriver vad regeringen lovar varandra och allmänheten att göra. Det är såklart inte en perfekt mekanism för att lösa problemet, men det ökar åtminstone kostnaden av att inte leva upp till sina löften.

En annan aspekt av den lite krångliga tyska regeringsbildningen som jag tycker borde intressera också oss i Sverige rör den interna förankringen när tidigare utställda löften måste ruckas på. SPD:s medlemmar gavs möjlighet att rösta om huruvida partiet skulle ingå i en ny storkoalition eller inte. Möjligheten för svenska riksdagspartier att inkalla ett extra förtroenderåd eller dylikt, där höga företrädare ges möjlighet att ge sin välsignelse över ett samarbete som inte ligger helt i linje med partiets förstahandsval, kanske är något att hålla ögonen på?

 

Annonser

Så gick det – och så kommer det att gå

Ok. So far so good. Valresultatet ser ut att bli oavgjort. Något enskilt mandat kan skilja blocken åt.

Än håller min story från tidigare inlägg (se här, här, här och här). De mest troliga scenarierna är fortsatt möjliga: en alliansregering, en M-regering och en S+MP+C+L-regering.

Låt oss sammanfatta. En alliansregering bör kunna tillträda, om man vill. Genom att försöka, tvingar man Jimmie Åkesson att bekänna färg. Är han villig att aktivt rösta nej till Ulf Kristersson som statsminister och välja en rödgrön politik för försvaret, polisen och skatterna framför Alliansens motsvarighet?

En M-regering i minoritet har problem i statsministeromröstningen. M+KD+SD samlar cirka 43,8 procent. Då de rödgröna samlar 40,6 procent krävs att C eller L lägger ner sina röster för att en sådan regering ska kunna tillträda. Om man väl lyckas tillträda bör det dock gå bra att få igenom sin budget, eftersom man är större än de rödgröna. Så detta alternativ är fortsatt möjligt.

När det gäller S+MP+C+L samlar denna konstellation bara 46,8 procent. Man måste därför förmå Jonas Sjöstedt att lägga ner sina röster i statsministeromröstningen för att kunna tillträda. Att han skulle göra det, utan att kräva inflytande, är inte givet. Snarare tvärt om. Och om han ges inflytande lär det skrämma bort C och L. Jag tror alltså att möjligheten för detta alternativ är mycket begränsade.

Ovanstående bör C och L ha i åtanke. Alternativen, som jag ser det, är en alliansregering, att C och L självmant släpper fram en M-regering i minoritet eller att C och L samarbetar med alla rödgröna partier, inklusive Vänsterpartiet. Från min horisont är det uppenbart att det bästa alternativet för C och L, den regering som skulle driva en politik som ligger närmast C och L:s, är en alliansregering. Man bör därför arbeta för att en sådan ska komma till stånd. Alternativet vore att ta ut en förlust i förtid och låta SD komma undan med tomma hot.

Detta skulle också vara rätt och riktigt samt försvarbart. S kommer att göra likadant. De kommer att försöka få statsministerposten och rösta för sina egna budgetar, oaktat vad SD gör. Alliansen kan och bör agera på samma sätt. Stefan Löfven har meddelat att alla övriga partier är välkomna att stödja honom. Alliansen kan och bör agera på samma sätt.

Sen till den stora sakpolitiska knäckfrågan: migrationen. Jag har alltid sett framför mig att C kommer att behöva kompromissa med M om migrationen. Det finns en stor parlamentarisk majoritet för en fortsatt stram migrationspolitik, oavsett regering. Och många partier, inklusive C, verkar vilja lösa denna fråga vid sidan om övrig politik.

En skiss på kompromiss blir då att man gör det enklare för barnfamiljer att återförenas, för kvalificerad arbetskraft att komma hit och jobba och kanske att man inför någon form av säkerhetsventil à la särskilt ömmande omständigheter eller ett något högre antal kvotflyktingar. Mot detta ställer man högre försörjningskrav för anhöriginvandring, mindre förmånliga bidrag och välfärdstjänster för nyanlända, mer resurser för förvar, utvisning vid fler typer av brott etc. Summan av allt detta, som alltså hade behövt ske oavsett SD:s storlek, bör inte leda till att Alliansens budget blir mindre attraktiv än S, sett ur SD-ögon. Kristersson bör kunna tillträda som statsminister och vi bör kunna få igenom åtminstone några budgetar. Kanske håller det inte hela mandatperioden, men då har man inte förlorat något utan i stället bedrivit borgerlig politik under en period. Inte fy skam.

 

 

 

Så går det efter valet IV

Tiden rann ut. Det var visst lite jobb med själva valrörelsen också. Så jag hann inte göra detta så strukturerat som jag hade önskat. Men here goes.

Nu till det det krångliga men ganska sannolika scenariet att de rödgröna blir större än Alliansen. Som tur är, ur ett strikt ”fundera kring valresultatet”-perspektiv, verkar det som att alla nuvarande riksdagspartier kommer att klara spärren och att inga nya kommer in. Vi utgår alltså från att såväl MP som L och KD klarar spärren.

Inom detta scenario finns en lång rad relevanta olikheter. Är M+SD+KD större eller mindre än de rödgröna? Än S+MP+C+L? Osv. Låt oss titta på några möjliga regeringskonstellationer.

En rödgrön regering?

S kan försöka bilda regering, med stöd av V och MP. Varken Alliansen eller SD kommer rimligen att släppa fram en sådan regering, särskilt inte direkt och utan att ha prövat andra alternativ, varför de rödgröna då kommer att gå på pumpen i en eventuell statsministeromröstning. Åter till ritbordet.

S kommer att anklaga Alliansen för att vara oseriösa och tillsammans med SD medverka till kaos. Om Alliansen vill regera om man är största block borde väl rödgröna få regera om de är största block, kommer de att fråga retoriskt. Alliansen kommer att svara att man har lovat väljarna att inte ha ytterligare en sådan här mandatperiod och att S tydliggjort att han inte ämnar släppa fram oss frivilligt även om vi var största block. S kommer att svara med att säga att om ni inte vill ha en rödgrön regering, då får ni väl komma och prata över blockgränsen, och särskilt snegla på C och L

Alliansen + MP?

C har sagt att man gärna för samtal över blockgränsen med hela Alliansen och kommer rimligen försöka att få till stånd sådana. När det gäller blocköverskridande samtal med hela Alliansen finns två huvudsakliga alternativ. Antingen räcker det med att få med sig MP, eller så lyckas man övertyga S om att på något sätt ingå i, och/eller stötta, en alliansregering.

Alliansen+MP kommer dock inte att samla en majoritet av ledamöterna och SD måste då släppa fram Kristersson som statsminister. I detta läge tror jag inte att SD gör det. Man kan nog inte tänka sig att ge både C och MP makt utan kommer att rösta nej för att tvinga Alliansen att närma sig SD.

Det finns dock en möjlighet som går ut på att Alliansen först går fram ensamma i statsministeromröstningen, för att först därefter ta in MP i värmen. Det kommer väl dock rimligen få SD att lacka ur och rikta ett misstroendevotum mot Kristersson. Här blir det intressant, eftersom Sjöstedt har visat sig så fruktansvärt ovillig att rösta på SD-initiativ. Det verkar som att Alliansen+MP kommer att vara jämnstora med S+SD, vilket kan avgöra huruvida ett sådant misstroendevotum går igenom.

Alltså: Om Alliansen+MP är större än S+SD kan det gå att bilda en sådan regering. Men det är ändå väldigt skakigt.

Alliansen + S?

S kommer såklart heller inte att kunna vinnas över i blocköverskridande samtal.

Alltså: blocköverskridande samtal med hela Alliansen kommer inte att leda fram till en hållbar regeringsbildning. Det betyder inte att man inte ska försöka, eller att det inte hade varit bra. Men jag tror S och SD kommer att sätta käppar i hjulet. Därtill finns det nog vissa borgerliga partier som hellre sneglar åt SD än åt S. Ur ett taktiskt perspektiv vore det dock bra för Alliansen att försöka samtala över blockgränsen gemensamt. Om Alliansen gör ett ärligt försök, som S sedan skjuter i sank, kommer vi lite närmare det stadium jag tror att vi förr eller senare måste komma till: en situation så rörig så att flexibiliteten gentemot tidigare utfästelser kan öka.

Rödgröna + L eller Rödgröna + C?

Nej. Jag tror inte att vare sig L eller C kan tänka sig att ingå i en regering som har någonting som helst att göra med Jonas Sjöstedt.

S+MP+L eller S+MP+C?

Har vi kommit hit har S försökt bilda regering med de rödgröna och Alliansen har försökt bilda regering med stöd av MP eller S. Allt har gått åt fanders.

Då kommer S, återigen, försöka locka C och L. Den naturliga motfrågan från dessa borde då vara varför det är mer naturligt för C och L att hoppa i säng med de rödgröna än för mittenpartiet S att samarbeta med Alliansen?

Man kan också notera att om bara ett av C/L skulle hoppa över så kommer det troligen inte att räcka långt. Min högst personliga känsla är att L har närmare att hoppa över än C.

En regering med S+MP+C/L skulle kunna tillträda, om V lägger ner sina röster. För att S+MP+L skulle kunna tillträda kan V och C behöva lägga ner sina röster (M+KD+SD+C pollar nu på 50,1 procent). Det är inte givet att V gör det, men det är inte omöjligt.

Men. Sen kommer vi till det här med budget. Som det verkar kommer S+MP+L att bli mindre än M+KD+SD. Då är förutsättningarna för att få igenom sin budget små. Från min horisont är det rimligt att tro att M+KD+SD är villiga att rösta på samma budget för att stoppa en sådan regering.

S+MP+C  ligger dock något bättre till. Men det skiljer ändå 2,5 procentenheter till denna koalitions nackdel i poll of polls. Och jag tror som sagt att C har längre än L till att sätta sig i denna typ av regering.

Om S+MP+C/L blir större än M+KD+SD finns det alltså en teoretisk möjlighet att kunna regera, men från min horisont är det för mycket som ska hända för att detta ska anses vara ett troligt utfall. Från både C och L:s perspektiv vore det nog också egentligen bättre att få med den andre, för att förskjuta politiken i liberal riktning. Åtminstone borde man vara mer intresserad av en S+C+L-regering än en där det andra borgerliga partiet byts ut mot MP.

Jag tror därför att detta alternativ är osannolikt.

Alliansen

Jag skulle hoppas att Alliansen i stället (innan ev avhopp vänsterut från någon) gör ett försök att bilda regering, trots att man är mindre än de rödgröna och mindre än S+SD. C kan med viss trovärdighet säga att man har försökt tala med S, men att det inte gått, och att man därför gör ett försök att förutsättningslöst pröva stödet för en alliansregering, givetvis utan att förhandla med SD om saken. Precis som tidigare tror jag att SD skulle kunna tänka sig att stödja Kristersson som statsminister, varför han kan bli vald.

Sen kommer vi till budgetfrågan. Jag skulle gissa att de rödgröna, om inte annat för att pressa Alliansen, kommer att försöka skriva ihop sig om någon form av gemensam reservation, som gör att SD aktivt måste rösta på Alliansens budget för att den ska gå igenom. Ju mer jag tänker på det desto troligare är också att mitt tidigare antagande om att gällande budgetpraxis, att man enbart röstar på sin egen budget, kan falla i detta läge. V kan hävda att Alliansen på ett odemokratiskt sätt tar makten med hjälp av SD och att man för att stoppa rasismen ämnar strunta i praxis. Detta skulle underlätta för de rödgröna och tvinga fram en situation där SD aktivt måste rösta för Alliansens budget för att den ska gå igenom.

Alla partier, inklusive S, har dock klarlagt att man inte har något problem med att SD röstar ens förslag. Så det finns inget absolut fel i en situation där SD röstar för en alliansbudget.

Även om det inte finns något formellt som gör det mindre lämpligt för Alliansen att bilda regering i detta scenario än om man är större än de rödgröna, kommer det säkert att finnas människor som blir mer nervösa. Den ”moraliska rätten” att regera som största block saknas. Argumentet att Alliansen är beroende av SD blir lite starkare, vilket gör det mer troligt att C eller L kommer att känna sig obekväma med att ingå i en sådan regering. Och SD kommer fortsatt att gradvis kräva eftergifter, som gör C och L än mer obekväma. Risken för att regeringen faller, antingen på grund av att C eller L hoppar av eller på grund av att SD fäller budgeten, är ganska hög. Men det finns en chans att regeringen håller.

Det kommer dock kräva disciplin internt i Alliansen och en balansgång där man säkrar SD:s budgetstöd utan aktivt förhandla med dem.

Jag bedömer att detta scenario är fullt möjligt om Alliansen så önskar. Men jag är inte säker på att L och C kommer att klara av denna balansgång.

M i minoritet

Om Alliansen inte lyckas bilda och hålla ihop en regering, vad händer då? En möjlighet är att M, och eventuellt KD, gör ett försök att regera med stöd av SD. Detta blir en balansgång, för stödet kan inte vara så explicit att C och L känner sig tvingade att rösta emot Kristersson i en statsministeromröstning. Det måste bli en M/KD-regering i minoritet, inte en M/KD/SD-regering, som blir bilden. Frågan är dock om C/L i ett sådant läge bara släpper igenom Kristersson för att det är det minst dåliga alternativet, eller om man kräver någon form av budgetförhandling eller dylikt. I sådana fall skulle regeringen behöva bedriva parallella budgetförhandlingar, om än i olika omfattning, med å ena sidan C/L och å andra sidan SD. Krångligt.

Om Kristersson väl blir vald beror det på om M+KD+SD är större eller mindre än de rödgröna. Är de större, vilket de verkar bli, bör han inte ha några stora svårigheter att få igenom sin budget. Han bör kunna presentera budgetar som ligger i linje med vad SD vill se och ingen oppositionsgrupp som är större än M+KD+SD bör kunna enas om en gemensam budget. Det skiljer dock bara 0,8 p.e. mellan rödgröna och M+KD+SD, så det är verkligen på håret.

Hållbarheten för denna typ av regering bör bli ganska god, givet att M+KD+SD är större än de rödgröna. Kanske att C/L någon gång får nog och gör gemensam sak med S et al för att avsätta regeringen. Men det bör inte ske direkt. Om man är mindre än de rödgröna blir det dock problem.

Sammantaget är detta ett av de mer troliga utfallen. Om M/KD bara lyckas övertyga C eller L att lägga ner sina röster så borde Kristersson kunna bli vald. Och blir han väl vald, och M+KD+SD är större än de rödgröna, så är förutsättningarna för att kunna regera ganska goda. Ett intressant stickspår i ett sådant läge är om L/C kräver att få vara med och budgetförhandla för att inte rösta nej, eller om man är så mån om att inte befatta sig med SD att man hellre släpper igenom regeringen utan att få något tillbaka?

S+MP+C+L

Eller så faller L och C, till slut, till föga och hoppar i säng med Löfven.  För att Löfven ska bli vald krävs att V lägger ner sina röster, då M, SD och KD kommer att rösta emot. Det är tveksamt om V kommer att acceptera det, efter ett så pass bra val. Jag tror alltså inte att Löfven kommer att lyckas klara en statsministeromröstning, om han inte har egen majoritet. Och när nu KD verkar klara spärren kommer S+MP+C+L inte att få egen majoritet.

Sjöstedt skulle dock kunna lägga ner sina röster, mot löften om budgetsamarbete. Jag har dock mycket svårt att se att C eller L skulle vara intresserade av en sådan lösning. Kanske att V skulle kunna lägga sig helt platt, då man inser att alla övriga alternativ kommer att ge en mer högerorienterad politik…

Om Löfven lyckas bli vald bör han kunna få igenom sin budget (S+MP+C+L bör bli större än M+KD+SD).

Hållbarheten är dock skakig. Jag tror att internkulturerna i de aktuella partierna är vitt skilda och S+MP har ju visat sig ha svårt att samarbeta. Det hela lär inte bli enklare av att två andra partier gör entré.

S i minoritet

Löfven kan göra ett försök att bilda en socialdemokratisk minoritetsregering. Kanske försöker han appellera till SD:arnas vurm för ordning och reda (som vi i och för sig inte sett mycket av i praktiskt handlande) och signalera att han ämnar lägga en budget som är åtminstone nästan lika aptitlig som M:s (skräms med Annie Lööf) och att SD då skulle ge upp mycket lite för att vinna stabilitet och en air av ansvarsfullhet i ett svårt läge. Kanske går han dem till mötes på typ allt som inte har med migration att göra och sträcker sig så långt som möjligt också när det gäller migration. Vårens interna slitningar inom S gör dock att jag är skeptisk till om Löfven förmår dra sitt parti tillräckligt långt för att detta ska bli möjligt. Och att han ska lyckas göra det samtidigt som han behåller stödet från V och MP.

Men det finns en möjlighet att Löfven lyckas klara statsministeromröstningen genom att V, MP och SD lägger ner sina röster.

För att kunna regera måste dock Löfven på något sätt skapa ett budgetsamarbete som är större än M+KD+SD. För det kommer det att krävas stöd från partier som tillsammans samlar cirka 15-20 procent. Det är osannolikt att MP kommer att acceptera att reduceras till ett stödparti efter att ha smakat på maktens sötma. Även Jonas kommer att vara girig, men säkert inte omöjlig. Att L eller C skulle acceptera att vara ett samarbetsparti utan regeringsposter verkar heller inte sannolikt.

Hållbarheten kommer också att vara dålig. S kommer att förlora budgetomröstningar och kanske också misstroendeomröstningar om vart annat.

Sammantaget gör allt detta att jag inte tror att en ensam S-regering är särskilt troligt.

Någon annan form av enpartiregering

Kan C eller L, möjligen tillsammans, bilda en liten regering som är vågmästare och lutar sig åt olika håll i olika omröstningar?

Det korta svaret är nej. Min bild är att övriga partier hellre går till nyval än att de accepterar en sådan lösning.

Kort om SD

Hur tänker SD kring allt detta? SD har, som bekant, gett lite olika besked i regeringsfrågan. Generellt verkar dock deras förstahandsval vara en M/SD/KD-regering. Allt ovan bygger på att SD föredrar M framför S, allt annat lika. I frånvaro av möjlighet att sitta i regering skulle de vilja påverka en M/KD-regering i minoritet att driva en SD-influerad politik. Men SD riskerar att hamna i V-fällan. Kan man inte trovärdigt hota med att rösta på S har man inget förhandlingskapital. Samtidigt tror jag inte att SD är lika villiga att fälla en regering, oavsett kulört, bara för att man är sur över att ingen pratar med en som man var 2014. SD har blivit större nu. Fler har finare jobb som riskeras. Man vill nog sitta liiite mer still i båten. Dessutom inser SD att det finns en risk att om de pressar på för hårt så kan resultatet bli att man pressar C och L i famnen på Löfven. Det vore dåligt för SD, åtminstone på kort sikt. Det kan dock vara bra på lång sikt, eftersom det cementerar M+KD+SD som ett högerblock i opposition.

Har jag fel när det gäller hur SD ser på M vs S och det övriga här ovanför blir det mesta i prognoserna fel.

Sammanfattning och prognos

Mina fyra mest troliga scenarier, utan inbördes ordning vad gäller sannolikhet:

  • Alliansen är större än de rödgröna men mindre än S+SD. Vi bildar regering då M-talmannen föreslår Kristersson och SD åtminstone inte aktivt röstar nej. Därefter klarar Alliansen balansgången hyfsat, så att SD inte aktivt röstar på en S-budget. Kräver en fortsatt stram migrationspolitik och stora satsningar på försvar och polis.
  • Alliansen är mindre än de rödgröna. Alliansen bildar, efter mycket käbbel, regering och klarar balansgången så att SD, om så krävs, till och med aktivt kan stödja Alliansens budget. Detta kommer dock att bli mycket kärvt för C och L och inget som kan ske utan att man först prövar en massa andra varianter och med visst fog kan säga att man inte aktivt budgetförhandlar med SD. S skulle i motsvarande (i regering men mindre än Alliansen) läge inte dra sig för att lägga en S-budget, varför Alliansen inte heller bör tveka. Risken för att regeringen faller innan mandatperiodens slut är ganska hög.
  • Alliansen är mindre än de rödgröna och till slut bildar M och eventuellt KD en minoritetsregering, eftersom C och L får kalla fötter. C och L släpper dock fram Kristersson. När Kristersson väl är statsminister kan han relativt obehindrat tala med SD för att säkra deras stöd för regeringens budget och C/L kommer inte att skriva ihop sig med de rödgröna för att fälla budgeten.
  • Alliansen är mindre än de rödgröna och efter att andra borgerliga partier varit för snabba och ivriga i sina närmanden mot SD skrämmer de C och L i famnen på Stefan Löfven, som bildar en regering med S+MP+C+L. Det kräver som sagt att V släpper fram Löfven, samtidigt som Sjöstedt inte kan få särskilt mycket i utbyte utan att man skrämmer iväg C och L.

Skulle jag behöva satsa pengar på något så hade det varit en ren Alliansregering. En sådan är möjlig oavsett blockens inbördes storlek, så länge skillnaderna inte är för stora. Men det kommer att kräva viss taktisk och parlamentarisk kompetens och fingertoppskänsla. Och när det gäller taktiserande finns det ingen bättre och farligare motståndare än det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Så går det efter valet III – Enkla men osannolika scenarier

Det som står nedan utgår från hur jag tolkat partiernas besked i regeringsfrågan. Det är inte officiell C-kommunikation utan min tolkning, som kan vara fel. Inte heller är det min personliga uppfattning kring hur man borde göra.

För att få en första indikation kring huruvida en möjlig regeringskonstellation, givet ett visst valresultat, är sannolikt tittar vi särskilt på huruvida den potentiella regeringen klarar omröstningarna om statsministerposten respektive budgeten.

I senare inlägg slår vi ihop bedömningen av vad som är sannolika regeringskonstellationer givet ett visst valresultat med en bedömning av vad som är ett sannolikt valresultat, för att på så sätt få en bild av hur nästa regering faktiskt kommer att se ut. Och med ”bedömning av sannolikhet” menas här att killgissa…

 

C > 50 %

Skulle C få >50 procent av rösterna bildar man regering. Lite oklart om partiet i ett sådant läge också släpper in andra allianspartier. Men eftersom detta scenario inte kommer att inträffa är det lite skitsamma.

Sannolikhet: Obefintlig

Statsminister (Lööf): Inga problem, C har majoritet och kan själva få igenom vilken kandidat man vill.

Budget: Inga problem, C har majoritet och kan själva få igenom vilken budget man vill.

Hållbarhet: Mycket god hållbarhet, regeringen håller fram till nästa val.

 

Alliansen > 50 %

Om Alliansen får egen majoritet bildar vi regering, går framåt och tar tag i Sverige. Inget som oppositionen gör spelar någon roll. Det blir som 2006–2010.

Sannolikhet: Extremt låg

Statsminister (Kristersson): Inga problem, Alliansen har majoritet och kan själva få igenom vilken kandidat man vill.

Budget: Inga problem, Alliansen har majoritet och kan själva få igenom vilken budget man vill.

Hållbarhet: Mycket god hållbarhet, regeringen håller fram till nästa val.

 

Alliansen < 50 % men > rödgröna och > S+SD

Om Alliansen inte får egen majoritet, men är större än både de rödgröna och S+SD, bildar vi regering och kör. Det blir som 2010–2014.

Sannolikhet: Låg

Statsminister (Kristersson): För att stoppa Kristersson från att bli vald krävs det att de rödgröna och SD aktivt röstar emot. Min gissning är att SD låter Kristersson väljas till statsminister. Röstar SD aktivt ja till Kristersson kommer de rödgröna hävda att Kristersson väljs tillsammans med SD. Alliansen kommer att hävda att man inte är beroende av SD eftersom Kristersson valts även om SD lagt ner sina röster och att man inte kan rå för att andra partier röstar för de egna förslagen.

Budget: För att stoppa Alliansens budget måste 1) de rödgröna lyckas skriva ihop sig om en gemensam budgetmotion, kanske baserad på den budgetproposition som de just nu (inte?) förhandlar, och 2) SD rösta på denna rödgröna budget, kanske för att visa att man inte ämnar vara en dörrmatta åt Alliansen och skapa lite oreda. Min gissning är dock att så inte kommer ske. Jag tror varken att SD vill eller klarar att stödja en budget präglad av både MP och V. Och det är långt ifrån säkert att det rödgröna samarbetet är så gott att de lyckas skriva ihop sig.

Hållbarhet: God hållbarhet, regeringen håller troligen till nästa val. Hotet är om misstroende väcks, mest troligt från SD, och de rödgröna väljer att rösta för ett sådant.

 

Alliansen < 50 % och < S+SD men > rödgröna

Om Alliansen inte får egen majoritet, och är mindre än S+SD, men är större än de rödgröna försöker man bilda regering.

Sannolikhet: Ganska hög

Statsminister: Precis som ovan kan de rödgröna och SD rösta nej till Kristersson, men precis som ovan tror jag att det är osannolikt.

Budget: Nu krävs ”bara” att SD väljer att rösta på S budgetmotion för att man ska lyckas fälla Alliansens budget. Min gissning är att SD inte i detta tidiga skede röstar på en S-budget, utan låter Alliansen vänja sig vid regeringsmaktens sötma för att senare kunna öka trycket och kräva mer inflytande.

Om SD ändå först släpper igenom Kristersson och sedan direkt röstar på en S-budget blir det såklart knepigt. Rimligen utbryter käbbel deluxe, där Alliansen hävdar att S och SD är oansvariga medan S och SD kommer att hävda att det inte är deras ansvar att lotsa regeringens budget genom riksdagen och att Alliansen gjorde likadant 2014.

Löfven har ju visat att det går att regera ett halvår på oppositionens budget, så om Alliansen bara håller huvudet kallt skulle det inte behöva betyda att man måste avgå. Men Alliansen måste på något sätt säkra upp att detta inte fortsätter, varför man måste vinna SD:s budgetlojalitet (S kommer aldrig att vika ner sig). Det blir en riktig balansgång, därför att C och L knappast kommer att vilja förhandla explicit.

Här finns då möjligheter längs hela skalan, från att skita i det hela och hoppas på det bästa till att aktivt förhandla med SD om vad som krävs för att de inte ska fälla budgeten. Jag skulle gissa att en rimlig medelväg, där man inte i onödan provocerar fram SD-rage men heller inte förhandlar med dem, prövas.

Hållbarhet: Ganska god. Jag tror att Alliansen gör ett försök, men att risken för att regeringen faller innan mandatperiodens slut är ganska stor (kanske 20 procent?), eftersom SD kommer bråka lågintensivt och inte vill framstå som en dörrmatta samtidigt som C och L är rädda för intern svekdebatt om det sker samtal/förhandlingar med SD. Det mest sannolika är dock att Alliansen lyckas regera under mandatperioden.

Det är intressant att notera, vilket får implikationer för de scenarier vi kommer till i nästa inlägg, att det på intet sätt finns något magiskt i att vara största block. Det finns ingen knivskarp gräns mellan att vara större eller mindre än det andra blocket, så länge SD och oppositionen kan fälla regeringens budget. Den enda lilla skillnad som finns är att man kan argumentera för att om SD inte fanns, eller om SD la ner sina röster, så hade det största blocket fått bilda regering samt fått igenom sin budget. Och det skulle på något sätt ge det större blocket en moralisk rätt att regera. Nu är det ju dock så att SD finns och att de inte lägger ner sina röster, varför argumentet i grunden är svagt, på gränsen till irrelevant. Därtill kan man notera att S på intet sätt ämnar anpassa sig och släppa fram Alliansen om Alliansen skulle bli det större blocket, varför några sådana krav rimligen inte heller kan ställas på Alliansen.

Så går det efter valet II – Formalia och skakiga antaganden

Val av ny statsminister och budgetomröstning

Innan vi går vidare med olika scenarier kan det vara värt att ha i bakhuvudet hur de två viktigaste besluten, val av ny statsminister och antagandet av en budget, går till.

Efter fortsatt käbbel i media och, förhoppningsvis, lite mer sansade diskussioner med talmannen kommer talmannen att presentera ett förslag till ny statsminister. Om fler än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej, förkastas förslaget. Annars väljs den föreslagna personen till statsminister.

Här ser vi varför talmansposten kan visa sig vara viktig. Det krävs ett aktivt motstånd från riksdagen för att talmannens förslag ska falla. Om en M-talman föreslår en M-statsminister måste S och SD aktivt och gemensamt rösta nej. Och vice versa om en S-talman föreslår en S-statsminister. Om exempelvis SD lägger ner sina röster kommer talmannens förslag att gå igenom, även om antalet motståndare är fler än antalet som stödjer förslaget. I praktiken kanske det inte spelar så stor roll, men här skapas åtminstone ytterligare en möjlighet för en eventuell förlorarsida att anklaga den andra sidan för att aktivt samarbeta med SD och omöjliggöra regeringsbildning.

Om talmannen lämnar förslag till statsminister, och får dessa avvisade, fyra gånger ska extraval hållas inom tre månader.

Budgeten tas i två steg. Förenklat kan man säga att först tas ett rambeslut, där pengar till varje utgiftsområde samt inkomsterna (främst skatter), fastställs. Därefter fattas beslut om hur pengarna inom varje utgiftsområde ska fördelas på olika anslag. I rambeslutet fattas exempelvis beslut om att utgiftsområde 4 Rättväsendet ska få 100 kronor. I det andra steget beslutar riksdagen om att av dessa 100 kronor så ska Polisen få 80 och SÄPO 20. Typ.

När man tar rambeslutet yrkar vanligtvis alla partier på sina egna budgetmotioner. Som jag tolkar det har man därefter en propositionsordning där man börjar bakifrån, med de reservationer som har lägst stöd från behandlingen i utskottet. Exempel: I samband med den senaste höstbudgeten ställde man först L mot KD, och L vann. Sen ställde man L mot C, och C vann. Sen ställde man C mot SD, och SD vann. Sen ställde man SD mot M, och M vann. Och avslutningsvis ställde man M mot regeringen, och regeringen vann.

De flesta partier avstår från att rösta på något annat förslag än det egna. Men i höstas röstade SD för M:s budget, när den ställdes mot regeringen. Så har de också agerat konsekvent. Det var detta som SD gjorde hösten 2014, när Alliansen la en gemensam budgetmotion, vilket fick till följd att Alliansens budget vann över regeringen (vilket gjorde att Sverige 2015, när underskott vändes till överskott, styrdes av en alliansbudget, men det hör inte hit 😉 ).

Detta betyder alltså att om den motion från oppositionen som samlar störst stöd, i kombination med SD:s röster, samlar ett större stöd än regeringens budget, så kan SD driva igenom oppositionens budget genom att aktivt rösta på den. Är SD+M större än en rödgrön regering kan de fälla regeringens budget. Är S+SD större än en alliansregering kan de fälla regeringens budget.

Budgeten ska, om regeringen sitter kvar, lämnas senast två veckor efter riksmötets öppnande. I år alltså cirka tisdag den 9 oktober. Om det blir regeringsskifte ska budgeten i stället lämnas senast 3 veckor efter det att en ny regering har tillträtt, dock senast 15 november. Har ingen ny regering hunnit tillträda är det övergångsregeringen som lämnar budgetförslaget. Tidigare regering sitter kvar till dess att en ny regering har valts och utgör övergångsregering, enligt 11 § 6 kap. Regeringsformen.

Om man inte löst regeringsfrågan är det alltså Löfven som lägger fram en budgetproposition. Och då kommer det blir stökigt i riksdagen när partierna parallellt med regeringsförhandlingar ska försöka förhandla ihop någon form av skuggbudget.

Antaganden

Nu är det snart dags att börja spekulera fritt. För att på något sätt minska antalet möjliga utfall gör vi några antaganden.

  1. SD kommer att verka för att Ulf Kristersson, snarare än Stefan Löfven, blir statsminister. Detta är på intet sätt givet, men ändå mest sannolikt. Genom att göra detta visar SD att man har makt (SD krävs troligen för att rösta bort Löfven) och att man är med och påverkar. Det gillar nog deras väljare.
  2. Alliansen kommer inte att presentera en budget eller annan politik som netto är sämre, ur ett SD-perspektiv, än S. När det gäller migrationen kan man konstatera att det finns ett överväldigande parlamentariskt stöd (S+M+KD+SD samlar cirka 67 procent av rösterna) för en restriktiv migrationspolitik. Oavsett valresultat är det därför osannolikt att några stora förändringar i mer ”generös” riktning kommer att ske på detta område. Detta tror jag är viktigt för C:s, MP:s och V:s väljare att inse. Mer om just migrationen i slutet av denna miniserie.
  3. SD är villiga att, åtminstone inledningsvis, stödja en Alliansbudget. Detta givet att antagandet ovan, att en sådan alliansbudget inte är sämre än en S-budget ur ett SD-perspektiv, är riktigt. Så länge Alliansen i stället satsar på polis, försvar och välfärdens kärna, så är SD nog med på tåget initialt.
  4. Övriga partier kommer fortsätta att respektera praxis kring att enbart rösta på sitt främsta budgetalternativ. Dvs om V lägger fram en egen budget som faller, kommer de inte i nästa omgång att aktivt stötta en S-budget. Enbart om en konstellation partier lyckas skriva ihop sig om en gemensam budgetreservation kommer de att rösta på denna.

Antagandena 1 och 3 ovan bygger på att SD genom att släppa fram Alliansen skapar sig ett gott förhandlingsläge längre fram. Man har visat att man tagit ansvar och hjälpt Alliansen. Därmed vinner man sympati hos allianssympatisörer och minskar stigmat runt det egna partiet genom att inte direkt fula ut sig själva och agera bångstyrigt. Samtidigt kan SD därefter argumentera för att ”vi har gett er allt detta, nu är det dags att ni ger oss någonting”. Därtill har alliansmänniskor fått fina nya jobb som de inte gärna vill bli av med. Då ökar möjligheten för SD att under mandatperioden öka trycket och kräva mer inflytande.

Varför skulle SD inte agera som de gjorde efter förra valet och bara maximera kaoset och röra om i grytan, genom att försöka fälla varje regering som inte aktivt samarbetar med dem? Jag tror att SD kommer att ha växt i väljarstöd. Jag tror att en större andel av SD:s väljare kommer att prioritera ansvarsfullhet och faktisk politik. Och jag tror därför att SD inte klarar debatten om den typ av tonårsbråk som de ställde till med 2014 lika bra. Även om SD:s besked i regeringsfrågan svajar verkar det som att de signalerar att de främst kommer att bedöma politiken när de väljer hur de ska agera.

Ovanstående är inte liktydigt med att SD:s aktiva stöd kommer att krävas för att bilda en alliansregering. Och det säger inget om hur Alliansen ser på SD, bara hur SD ser på Alliansen.

Antagande 4 är nog det jag är minst säker på. Att S inte vill respektera denna praxis är sannolikt. De ser nog gärna att V och MP röstar på deras budget i alla lägen. Men frågan är hur V och MP kommer att göra. Man kan konstatera att alla allianspartier har respekterat denna praxis under denna mandatperiod. Men om en alliansregering tillträder, och V/MP upplever det som att Alliansen tagit makten med hjälp av rasistfascister, är det möjligt att de slänger denna praxis över bord för att maximera sina möjligheter att jävlas. Då blir det genast lite mer stökigt.

Så går det efter valet I – En M-talman väljs och Löfven får sparken

Jag är inte expert på vare sig politisk strategi eller grundlagen och riksdagsarbetet. Och jag har inte tänkt lika mycket på förhandlingarna post valet som många andra. Men nedan kommer ett försök att, för mig själv, reda ut vad som kommer att ske efter valet.

Val

Den 9 september är det val. Detta är fakta. Därefter börjar, givet det sannolika scenariot att inget av blocken får egen majoritet, käbblet.

Initialt käbbel

Först och främst kommer partierna att i media försöka sätta bilden av vem som är ”legitim regeringsbildare”, vem som vunnit respektive förlorat valet och vem från den andra sidan som är skyldig att komma till den egna sidans undsättning.

Alliansen kommer troligen att kunna hävda att det saknas parlamentariskt stöd för Stefan Löfven som statsminister. Sossarna har gjort sitt sämsta val sedan [insert lång tidsperiod]. Om han väljer att sitta kvar så är det ett tecken på sossarnas maktfullkomlighet och visar på att man inte respekterar väljarna.

Regeringen kommer kunna hävda att Alliansen måste göra gemensam sak med SD om de ska ta makten (se ”Statminister” längre ned) samt att Alliansen minsann gjort ett kasst valresultat dom också.

SD kommer att skråla ”JIMMIE ÅKESSON – TJALLALLALLALLA!”. Vissa kommer att försöka övertyga sig själva om att det faktum att SD inte fick ett riktigt lika högt valresultat som de haft i vissa mätningar ändå är en framgång och att cirka 80 procent av väljarna minsann inte har röstat på SD.

Tämligen omgående tas kontakter mellan partierna för att trevande påbörja någon form av sondering, samtidigt som den formella processen, innehållandes diskussioner med talmannen, börjar.

Ny riksdag

Två veckor efter valet är en ny riksdag på plats och uppropad. En ny talman ska väljas och ta över ansvaret för regeringsbildningsprocessen.

Talman

Här kommer den första skarpa voteringen. Kort formalia: Enligt Riksdagsordningen ska en ny talman, och nya vice talmän, väljas på det första sammanträdet med den nyvalda riksdagen. Detta sammanträde sker 15 dagar efter valet, dvs måndagen den 24 september.

Valet av talman ska, enligt 4 § 3 kap. Riksdagsordningen, ske med acklamation om det bara finns en kandidat. Det kommer dock att finnas fler än en kandidat. Därför kommer valet i stället att ske med slutna sedlar. Om en kandidat får mer än hälften av rösterna ska den personen väljas. Om ingen får mer än hälften av rösterna ska man rösta en gång till. Om ingen får mer än hälften av rösterna då heller, ska ett tredje val hållas mellan de två kandidater som fick flest röster i den andra omgången. Den som, i detta tredje val, får flest röster vinner.

Alliansen har deklarerat att man ämnar rösta på en allianskandidat till talman. Hur SD kommer att agera är oklart. Givet att det inte (längre) finns någon tydlig praxis är det väl inte osannolikt att de initialt kommer att rösta på en egen SD-kandidat.

Vi utgår från att SD kommer att vara mindre än de två traditionella blocken. Om inte SD direkt väljer att stödja antingen sossarnas eller Alliansens kandidat, varpå denne vinner, kommer vi alltså, till slut, att ha ett val mellan sossarnas och Alliansens kandidat. SD kommer då att vara tungan på vågen.

Kanske försöker SD redan här få något i utbyte för att stödja ena blockets kandidat, men jag är skeptisk till att något av de två andra blocken är villiga att ge upp något i utbyte mot SD-stöd. Så viktigt är ändå inte talmansvalet. Den som förlorar, förlorar visserligen. Men den förlorande vinner i stället en medial delseger då man kan anklaga den andra sidan för att ha tagit makt med hjälp av SD. Och det är en kritik som det kommer visa sig att många gillar att framföra.

Om SD röstar på Alliansens kandidat och detta avgör omröstningen kommer de rödgröna hävda att Alliansen nu tagit det första steget mot att ta makten med hjälp av SD. Alliansen kommer, å sin sida, hävda att detta löfte ställde man ut till väljarna innan valet och att man inte kan rå för hur andra partier röstar. SD har för övrigt röstat på regeringsförslag denna mandatperiod, utan att det tolkats som att regeringen stöds av SD. Om situationen blir den omvända förbyts rollerna. S kommer att hävda att man alltid röstar på sin egen kandidat och inte rår för hur SD röstar, Alliansen kommer att hävda att S tar makt med hjälp av SD.

Min best guess är att Alliansen vinner talmansposten genom att SD röstar på vår kandidat. Detta gäller även om Alliansen blir mindre än de rödgröna. Det enda hindret är om KD åker ur riksdagen och Alliansen kommer i sådan gungning att den spricker innan den nya riksdagen är på plats. Även om så sker, vilket jag tror är osannolikt, beror utfallet på om M+SD blir större eller mindre än de rödgröna, vilket just nu känns som en 50-50-situation.

Möjligen skulle SD kunna rösta fram en S-talman bara för att visa att man inte är en dörrmatta för Alliansen och öka trycket, men jag tror att vi nu är för tidigt i processen för den typen av kaos. SD måste först visa sig seriösa och samarbetsvilliga, först därefter kan de sparka bakut och hävda att de gjort ett ärligt försök att samarbeta. Teoretiskt skulle SD kunna lägga ner sina röster, men det ligger inte i linje med deras modus operandi att aktivt avstå från inflytande.

Alltså: Efter valet kommer vi att ha en M-talman. Vad som sedan sker med de vice talmännen är lite oklart. Men rimligen kommer S att få vice-posten och SD andra vice, om inte S lackar ur totalt och aktivt börjar rösta på andra partiers ev kandidater. Tredje vice blir, rimligen, whoever det fjärde största partiet blir, kanske C eller V.

Statsminister

Stefan Löfven har tydliggjort att han inte ämnar avgå frivilligt. Alliansen och SD har, var för sig, sagt att man ämnar rösta bort honom.

Enligt 3 § 6 kap. Regeringsformen ska en omröstning om statsministern hållas senast två veckor efter det att den nyvalda riksdagen har samlats. Riksdagen kan kanske väcka misstroendevotum tidigare, men det spelar mindre roll. En omröstning kommer alltså att ske någon gång mellan den 24 och 8 oktober. Om fler än hälften av ledamöterna röstar nej till sittande statsminister, ska denne entledigas.

Stefan Löfven kommer här att avsättas som statsminister eftersom Alliansen och SD tillsammans kommer att utgöra mer än hälften av riksdagen.

Regeringen kommer hävda att det hela är mycket oansvarigt eftersom de borgerliga inte har presenterat något eget hållbart alternativ och att man, med hjälp av SD, kastar in Sverige i ett politiskt kaos. Alliansen kommer att svara att man tydligt deklarerat före valet att man ämnar rösta nej till Stefan Löfven och att det löftet till väljarna inte ändras av att det parlamentariska läget är svårt. Därtill är S maktfullkomliga som vill regera vidare trots ett dåligt val och avsaknad av parlamentariskt stöd.

Halvtidsvila

Fram till denna punkt är jag ganska säker på vad som kommer att ske, oavsett (realistisk) valutgång. Vi kommer att ha en talman från M och Stefan Löfven kommer inte längre att vara statsminister.

Från denna punkt finns ett antal möjliga scenarier, som beror på valutgången.

Fortsättning följer.

Stolthet och skuld

Låt mig plocka upp en puck som jag släppte i föregående inlägg. Den om huruvida det är rimligt eller orimligt att vara ”stolt” över Sverige. Som noterats är det svårt att finna starka argument för att känna stolthet över det egna hemlandet.

Men, accepterar man att det inte är meningsfullt att känna stolthet följer också att man inte bör känna skuld för något som Sverige har gjort. Om man enbart ansvarar för sina egna handlingar, ansvarar man inte för vad andra svenska medborgare, i en annan tid, har gjort. Detta är en följd med stor relevans för ett antal viktiga politiska frågor.

Det är exempelvis inte rimligt att nu levande svenska medborgare lastas för utsläpp av koldioxid som andra, ofta nu avlidna, svenskar har medverkat till. Inte heller är det rimligt att lastas för historiska övergrepp mot minoritetsbefolkningar. Och så vidare.

Här finns dock inte sällan en dubbelstandard i debatten. Det förefaller vara otydligt när det är legitimt att bunta ihop svenska medborgare till ett kollektiv och när man enbart bör se dem som individer.

Låt oss snabbt ta exemplet med kränkningar av minoritetsbefolkningar. Sådana har otvivelaktigt skett. Och de var oförsvarliga. Men det är svårt, givet att man hävdar att individen enbart kan svara för sina egna handlingar, att hävda att nu existerande medborgare har någon större skyldighet att finansiera någon form av kompensation. De individer som hade skuld i övergreppen är döda. Och anlägger man ett individuellt synsätt på det hela konstaterar man också snabbt att alla vars släktingar har bott i Sverige under lång tid har släktingar som levt i Sverige under en tid då det var en diktatur, som kränkte sina medborgares mänskliga rättigheter. Slutsatsen blir då, om man vill kompensera för historiska kränkningar, att alla har rätt till kompensation. Problemet är bara att den juridiska personen Sverige AB inte existerar i ett vakuum, med ett eget kapital, utan att den består av samma medborgare som har rätt till kompensation.

Det är så klart teoretiskt möjligt att försöka rätta till historiska oförätter på individuell nivå. Person X tillhör en släkt som snodde något av person Y:s släkt. Detta kan ha gett X en fördel gentemot Y. Att utreda allt detta och utröna om, och i så fall till vilken grad, historiska kränkningar har gett bestående fördelar, är praktiskt omöjligt. Det faktum att X:s släktingar snodde något från Y:s släktingar påverkade såklart hur alla inblandade agerade framgent. Vi hade därför behövt bygga en kontrafaktisk värld där miljoner beslut såg annorlunda ut över ett tidsspann på tusentals år. Inte helt enkelt.

Man kan också konstatera att givet att det sammanlagda välståndet var så lågt, om man går tillbaka några hundra år, är det ur vissa aspekter inte särskilt relevant. Om vi antar att en exakt korrigering av historiska oförätter var möjlig och genomfördes år 1800, följt av att demokrati och kapitalism införs och ingen ytterligare omfördelning sker, är det inte uppenbart att vi hade kunnat se några stora skillnader när det gäller den allmänna ojämlikheten osv. Vissa, kanske till och med många, individer hade säkert bytt plats med varandra vad gäller inkomst och så vidare. Men jag tror inte att en perfekt utjämning som genomförs vid ett givet tillfälle, varefter ytterligare omfördelning inte sker, hade givit upphov till ett särskilt mycket mer jämlikt land. Snarare tvärt om. Man måste här alltså ställa sig frågan om den påtvingade omfördelning från rik till fattig som skett kontinuerligt, inom ramen för välfärdsstaten, är en uppenbart sämre proxy än någon annan modell när det gäller att kompensera människor som hamnat i kläm på grund av historiska oförätter.

Även om man, trots att det tydligen är fel att bunta ihop människor i kollektiv, vill att en grupp ska kompenseras av den juridiska personen Sverige, är det också intressant att notera att så brukar ske genom en engångssumma i form av skadestånd/ersättning. Inte genom särlagstiftning. Men det är ett sidospår.

Alltså. Accepterar man inte att det är legitimt att vara stolt över Sverige är det rimligen inte heller legitimt att lasta någon för något som Sverige har gjort.

Det är troligt att det, ute i den läskiga verkligheten, är nödvändigt att svenska medborgare får stå till svars för vad staten Sverige gör, vare sig man vill eller inte. Men då är det heller inte längre lika orimligt att man som aktieägare i Sverige AB faktiskt också får lite credd för vad samma stat hittar på. Någon jävla konsekvens ska det vara i ett land, typ.